Nedanstående är i huvudsak en uppdaterad textversion av ett föredrag på medlemsmötet 2011. Föredraget med bilder kan laddas ner här.
Föreningens historia
Skarpnäcks Trädgårdsstadsförening består av kärnområdena Skarpnäcks Trädgårdsstad och Pungpinan, samt en del av Enskededalen.
Skarpnäcks Trädgårdsstad sträcker sig från Sockenvägen i norr t.o.m. Skrivarvägen i söder, från Skogskyrkogårdens mur i väster till Bagarmossen i öster.
Namnet kommer sig av den utopiska dröm ”trädgårdsstaden”, en mer eller mindre självförsörjande enklav med hyreshus, radhus och enfamiljshus och offentliga byggnader som kom från England i slutet av 1800-talet.
Det som vi i dag kallar Gamla Enskede skulle byggas som Enskede Trädgårdsstad. Det gick inte att få folk att acceptera boendet, så när man på 1920-talet exploaterade Enskededalen hade man minskat ambitionerna och när man ett år senare la ut planen för Skarpnäcks Trädgårdsstad fanns bara namnet kvar av visionen.
Staden upplät tomterna med tomträtt för att även mindre bemedlade skulle kunna flytta hit. I Enskededalen hade man i mindre skala börjat med självbyggeri och även i Skarpnäcks Trädgårdsstad finns fastigheter byggda på detta sätt, tillsammans med byggmästarbyggda villor. Det fanns redan från början en variation i socioekonomisk status.
Pungpinan har en helt annan historia. Söder om bebyggelsen planerade man för ett koloniområde. Där tänkte man göra nödbostäder åt arbetare. Man diskuterade om man skulle ha en central tvättstuga med badmöjlighet, om man skulle ha en central vattenpost eller flera. El var inte påtänkt. Men man kom på bättre tankar, inte ens de fattigaste skulle bo så dåligt, så Pungpinan kom att planeras ut med VA, gas och elektricitet .
Fastigheterna erbjöds till yrkeskunniga hantverkare, som i stället för kontantinsats på 10 % skulle bygga huset själv och fick fördelaktigt lån på resten. Allt under överseende av den nyskapade Stockholms Småstugebyrå.
Skarpnäcks Trädgårdsstadsförening
I detta skede bildades Skarpnäcks Villaägarförening UPA i den gamla ladan som tillhörde Pungpinetorpet, den tredje november 1927.
Det är lätt att föreställa sig orsaken till att villaägareföreningen bildades just i Pungpinan. De flesta husen byggdes samtidigt, av människor i liknande omständigheter, av dem själva. Det fanns givetvis massor som en förening kunde hjälpa till med. Kontakterna med Småstugebyrån inte minst.
År 1928 organiserade föreningen sophämtning och koksleveranser och man försöker få en postlåda till området, liksom ett brandskåp och en telefonkiosk. Sophämtning i föreningens regi upphörde först 1968! Man organiserade även bränsletillförsel, kol och koks. Även trädbeskärning och besprutning ordnades i föreningens regi 1931.
Uthyrningsverksamheten har varit ett stabilt diskussionsämne för styrelsen, där typen av utrustning speglar områdets sociala utveckling. Från början var det arbetsredskap, cementblandare, gallervält och rörbockningsmockapär, stegar och ställningar. I december 1993 pratar man om att skaffa en tegelhiss, men vid samma möte kommer idén om ett partytält upp, något som i dag är det mest efterfrågade! Vad vi sett senast är en efterfrågan på skottkärra och gallervält från ”nybyggarna” utmed Gamla Tyresövägen i Pungpinan.
Gemenskap
Föreningen var inte bara till strävsamt arbete. Sydost om Trohetsvägen började man anordna midsommarfirande, budgeten var första året 100 kronor. 1933 anordnade man en majbrasa. 1939 köptes en hel dansbana från Svedmyra villaförening in och placerades vid dalgången från nuvarande Nämndemansbacken ner till Pungpinan. Men den föregicks av stridigheter: ”Dansbanan kunde locka ligister och generera störande dragspelsgnäll och stoj och skrän på gatorna”. Organiserat Valborgsfirande börjar 1940 mitt emot den gamla bensinstationen, på platsen där den nya bensinstationen byggdes, där nu det halvcirkelformade huset på Länsrådsvägen ligger. Elden drog mot slutet stora skaror från närområdet och ryktet nämner folksamlingar på 3.000–5.000 personer. Firandet började med ett musiktåg från gamla skolan.
Första halvan av 1900-talet, innan massbilismens intåg, vistades människor och umgicks i närområdet. Flatenbadet var ett populärt utflyktsmål, och det vi ser som bilparkering var ett hav av velocipeder. Föreningen arrenderade ett stycke mark på Skarpnäcksfältet och anlade och underhöll en egen fotbollsplan.
Från början var Skarpnäcks Villaägarförening UPA en förening för de boende i Pungpinan, men 1933 tilläts (på nåder) även fastighetsägare i Skarpnäcks trädgårdsstad att gå med i föreningen. Det krävdes dubbla omröstningar för att få igenom detta. Namnet ändrades till Skarpnäcks Småstugeförening. 1940 ändras namnet åter, till Skarpnäcks Trädgårdsstadsförening.
Kanske ändrade man namnet eftersom trädgårdarna hade blivit extra viktiga under kriget då man odlade vad man kunde för husbehov. Norr om Sockenstugan, där Sockenvägen nu går, odlades potatis hela vägen bort till Kärrtorps koloniområde. 1941 fick man inte använda potatisodlingarna söder om Pungpinan, förmodligen för att det hade anlagts ett militärflygfält på fältet. De obebyggda tomterna på området skulle i stället utnyttjas, liksom de obebyggda tomterna utmed Tyresövägen, som nu har blivit Rönnapelvägen.
Kommunikationer
Pungpinans besvär har varit basen för Trädgårdsstadsföreningen. Ett skäl är det geografiska läget i utkanten av Stockholm. Kommunikationerna var ett ständigt återkommande ärende. Spårvagnens linje åtta vände vid Skattmästarvägen och dit var det ju en bra promenad, och bussarna till Tyresö gick inte nog ofta. Föreningen förhandlade med bussbolaget om billigare årskort för Pungpinebor.
Linje 8 lades ned 1950 och ersattes av matarbuss till tunnelbanan (18) och förortsbussarna fick bättre hållplatser. Nu var det i stället biltrafiken som hade blivit problemet. Utbyggnaden av Bagarmossen skapade mycket lastbilstrafik och föreningen krävde avstängning av Skattmästarvägen. Nuvarande Statsrådsvägen mellan Riksrådsvägen och Länsmansvägen fick sättningsskador som gjorde att även den vägen avlystes för lastbilstrafik. Så hur man kom till Bagarmossen kan man fråga sig? På Trädgårdsstadsföreningens förslag gjordes stadsplanen om och Sockenvägen flyttades till norr om Hemgården (nuvarande Sockenstugan) 1955.
De stadsplaner som låg till grund för Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen förutsatte en motorvägsring från Sofielundsvägen runt Bagarmossen till Tyresövägen. Leden som bl.a. kallades Skarpnäcksleden ströks ur planerna först på 1990-talet. Att leden aldrig byggts har förstås medfört att Sockenvägen, och Gamla Tyresövägen, belastas med mycket mer trafik än man kunde ana på 1920-talet. Trafiken till och från Bagarmossen har varit på föreningens agenda sedan 1950-talet.
Nya tider, 1960-tal
År 1960 blev föreningen tvungen att lägga ner festplatsen eftersom Nämndemansbacken skulle byggas. Förmodligen till föreningens lättnad. Vandalism och vanligt underhåll var tungt och kanske var tiden för utomhusdans ute. Ungefär samtidigt dog valborgsfirandet eftersom en ny bensinstation byggdes på eldningsplatsen.
Under 1960-talet var en stor fråga det dåliga avloppet på Tistelvägen. Det visade sig att stora träd, almar och en poppel hade sina rötter i avloppet. 1971 meddelade stadsträdgårdsmästare Holger Blom att 100 %-tig enighet behövs om almarna ska fällas. Trädkramarna övertalades så småningom.
Nittonhundrasjuttiotal
I valrörelsen 1976 protesterades det organiserat mot de grundskador som uppstod i samband med att kommunen drog en dagvattentunnel under området. Grundvattnet sjönk och många hus fick sättningssprickor. Engagemanget var starkt under många år, även efter det att bidrag utgått för grundförstärkningar. Bitterhet uppstod grannar emellan eftersom en del fastighetsägare åkte på semester eller köpte sommarstugor för pengarna.
Ett återkommande samtalsämne under sjuttiotalet var skrotbilar. Många hus var slitna, rentav nedgångna. Ett tiotal hus i området stod obebodda och förföll. Dessa hus var en nagel i ögat på föreningen som tjatade på Stockholms stad i åratal. Det sista huset som åtgärdades låg på Länsmansvägen 18, vid tunnelbanebron. Det revs 1986 efter att ha tjänat som social bostad en längre tid.
Energikrisens 80-tal
År 1980 engagerades föreningen i ett projekt för kollektiv värmeförsörjning med anledning av de stigande oljepriserna. Man undersökte fjärrvärme, egen panncentral och värmepump. Ett medlemsmöte drog bara ett 60-tal deltagare, varav hälften försvann efter kaffet. Det konstaterades att direktverkande el eller elpanna var det billigaste. Värmepumpsbranchen fick leverera sina första berg- och jordvärmepumpar.
År 1985 fick föreningen ett erbjudande om kabeltelevision från Södervision. Utan intresse ansåg styrelsen. 1990 hade man en positiv enkät att utgå ifrån och fick in offerter. BCS var inte bäst men billigast och snabbast. Installationen gick inte som beräknat, t.ex. fick man inte grävtillstånd av kommunen och flyttade satellitstationen, och antalet anslutna blev inte så många som man hoppats. Först i november 1993 var allt klart.
Sedan valborgsfesten försvann engagerade man föreningen i gemensamma bussutfärder och höstfester. Så småningom blev uppslutningen dålig. 1978 syns sista spåret efter en parkfest i båtparken vid Lagmansplan. Tio år senare, i september 1987, föreslogs i styrelsen att valborgsfirandet skulle återupptas, nu på ängen söder om Kanslersvägen. Brandkår, polis och parkförvaltning godkände projektet och på den vägen är det.
Nutid
Snart har de sista urinnevånarna försvunnit från vår trädgårdsstad. De ibland små husen byggs på, i dag med bättre resultat än på 1980-talet. Stadsarkitekten har stramat upp tillsynen för att området ska behålla sin prägel av 20-talsklassicism. Kabeltelevisionen är på väg ut och fiberuppkoppling på väg in. Cyklismen ökar igen.
Efter att sophämtningen blev kommunal 1968 har Skarpnäcks Trädgårdsstadsförening varit en ideell förening. Uthyrning av redskap har kompletterats med ställningar och partytält, majbrasan tänds årligen och vi provar en loppmarknad i september. Kontakterna med Stockholms stad gäller numera främst gator, trafik och parkunderhåll.
Uppdaterat 2013-12-01