Byggnader

Inom föreningens område finns endast en byggnad uppförd innan stadsplaneringen: Pungpinetorpet. Till Pungpinan hörde krogen, som låg norr om torpet och uthus, bl.a. ladan som stod på Laduplan. I den ladan bildades Skarpnäcks trädgårdsstadsförening år 1927. Det område som Enskede Trädgårdsstad, Skarpnäcks Trädgårdsstad och Pungpinan är byggt på var odlingsmark och därför obebyggt. Pungpinans torp är uppfört på 1700-talet som en knuttimrad parstuga och är numera panelerat.

20-talsklassisism

När vårt område planerades hade arkitektkåren tröttnat på 1910-talets nationalromantik. På samma sätt som visionen om den engelska trädgårdsstaden byttes mot ett svenskt småstadsideal, så såg man nu tillbaks på svensk 1700-talsklassicism, och på den svenska småstugan. Medan det utmed Magnebergsvägen finns rester av nationalromantik i arkitekturen så är detta helt borta i vårt område. Såväl flerbostadshus som parhus och enfamiljshus är mer eller mindre stöpta i samma form, 20-talsklassicism.

 

 

I kontrast till den föregående stilepoken är tjugotalsklassicismen symmetrisk, med enkla dekorer tagna ur den antika formvärlden. Grunda enkla pilastrar bär upp en markerad men grund takfot. Räcken kan ha spjälor formade som romerska amforor. Tomma väggytor kunde dekoreras med en stiliserad sol eller urna. Det typiska fönstret tillverkades med två lufter och två spröjsar i varje luft. De enkla räckena med ett liggande kryss är vanliga och samma spröjsning förekommer i dörrfönster och små fönster. Men även egyptiska former användes, som solkors och meandrar. Man brydde sej mindre om rummens användbarhet och mer om fasadens symmetri. Märkligt nog infogades burspråk med formsågade dekorkarmar både i flerfamiljshusens och stugornas väggar. På småhus var fönsterluckor vanliga. Rejäla saker som i princip var användbara.

Tjugotalsklassicismen föredrog dämpade ljusa färger på slät puts eller på stående träläkt. Jordfärger som ockra och terracotta. Snickerierna är oftast ljusa eller i samma färg som fasaden. Men, det förekommer även mörkt bruna detaljer. Falurött ska enligt dåtidens stilböcker ha svarta knutar och vindskivor. Särskilt lämpligt på råspont anges olika tjärsvarta färger! Så kallad snickarglädje förekom aldrig. Men snickerier präglas av en detaljomsorg i mjuka profileringar. Inomhus putsades väggar och tak i hyreshus och bättre villor. Väggarna anslöt till taket i en rund käl och tapeterna avlutades en bit från taket, ibland med en tavellist.

Flerfamiljshusen och de byggmästarbyggda villorna ansluter helt till tidens ideal. Men Stockholms stad försökte styra även den arkitektoniska utformningen och gav ut typhusböcker ur vilka självbyggaren kunde välja sin bostad. De visar den enkla svenska småstugan med klassicerande detaljer.

En dominerande arkitekt i området både för byggmästarbyggen och typritningar var Gustav E Pettersson. Intressant är blandningen av överklass och arbetarklass. Byggnadsföreningen Skarpnäck byggde 36 villor som självbyggen, alltså innan stan organiserade sin Småstugebyrå i stor skala. Typhusen levererades av småhusfabriker runt om i landet, som AB Träkol i Vansbro.

Till att börja med tilläts två kök i samma hus, ett sätt att få fastigheterna sålda. Efterfrågan var dock inte så stor. Endast tio ansökningar, så staden slutade med detta.

Spirande funktionalism

Funktionalismen slog igenom sent i Sverige med Stockholmsutställningen 1930. Men det syns i områdets hus att de antikiserande detaljerna försvinner mot slutet av 1920-talet, medan husvolymerna är ungefär desamma. På Pungpinans starkt likformiga typhus finns varken pilastrar eller solkors, eller ens fönsterluckor.

Av renodlad funktionalism finns inget. Det närmaste funkishuset ligger ensamt på en skafttomt i Kärringstan.

40-talet

Efter trettiotalets depression fylldes luckor i bebyggelsen, med s.k. tjänstemannavillor, utvecklade under 30-talet. Tjänstemännen förväntades dock inte själva bygga. I Trädgårdsstaden finns de t.ex. längst ned på Kanslersvägen, och på Trohetsvägen i Pungpinans södra kant. Den renläriga funktionalismen har fått backa när man insett nackdelen med alltför platta tak och helt släta fasader. Fönsterspröjsarna är borta, och fönster och dörrfoder minimala, fönsterluckor en anomali. Trelufts vardagsrumsfönster är en funkisdetalj som överlevt.

Torget vid Rönn-, Tistel-, Oxel- och Hägg-vägarna bebyggdes med den svenska funkisens anonymiserade flerfamiljshus. Det här är hus som bara är hus. Mer karaktär fick det som nu är kollektivhus vid Kanslersvägens början. Det byggdes som hem för gamla med klara ambitioner att hålla hög kvalitet, i utformning och material, gult fasadtegel och stuprännor och hängrännor av koppar, indragna, vindskyddade allmänna balkonger och generösa trapphus. En samlingssal med projektorrum planerades men uppfördes aldrig. De två husen är typiska för periodens hyreshus som i funktionalistisk anda placerades fritt för att få så mycket ljus och luft som möjligt. Det blev ett skarpt brott mot trädgårdsstadens och klassicismens tankar.

1950-talet

På femtiotalet expanderade Stockholm åter starkt med nya stadsliknande förorter som Kärrtorp och Bagarmossen. Riksrådsvägen, i skogen bakom Skrivarvägen, exploaterades för marknära boende. Hela området ritades av de schweiziska arkitekterna Charles Edouard och Léonie Geisendorf som radhus med hyresrätt för mer välsituerade familjer. Med den tidens ideal utformades husen funktionellt i underhållsfria material, fasadtegel, puts och eternit. Området är i dag K-märkt som ett av Stockholms främsta exempel på modernistisk bebyggelse.

1960-talet

Området kunde tyckas vara fullt exploaterat, men trädgårdarna var inte längre viktiga i trädgårdsstaden utan nu byggdes ”backarna” Nämndemansbacken och Sekreterarbacken på bergen mellan Pungpinan och Skarpnäcks Trädgårdsstad. Arkitekterna Höjer & Ljungkvist fortsatte den modernistiska traditionen efter funkisen. Funktionalism utan speciell stil, hållbart och praktiskt. Nämndemansbacken med omgärdade gårdar för gemenskap, Sekreterarbacken som en åskådarläktare med utsikt över Skarpnäcks koloniområde. Nämndemansbacken byggdes som självbyggeri i regi av SMÅA.

1980-talet

Luckor fylldes i, ett hus på Tistelvägen revs p.g.a. sättningsskador och ersattes av ett snarlikt typhus. Det saknar källare och har därför lägre sockel och fönstren är i energisparnit mindre.

Efter att ha stått oanvänd sedan 1950 revs den 1920-talsklassicistiska spårvagnshallen på Sockenvägen år 1981. Barnfamiljerna i området var färre, pensionärerna fler och kundunderlaget för service sinade. Kvarteret Spårvägshallen fylldes med en flerfamiljsbyggnad i ”postmodernistisk bombastisk” arkitektur. Terrassering på utsidan och vinterträdgård på insidan tar hänsyn både till grannar och boende. Omsorg har lagts på helheten och mindre på detaljarbetet.

Det uppfördes två förskolor i början av 1980-talet, i Pungpinan och vid spårvägens vändplan. Båda är färdiga typhus och inte anpassade till miljön. Vändplanen vid Skattmästarvägen ersattes av dagiset och gatan döptes till Talmansgränd. I Pungpinan byggdes i samma detaljplaneändring en livmedelsbutik, som snart lades ned, och som efter att ha varit grossistlager för godis nu, 2013, är plåtslageri. Denna byggnad på mark för ”kommersiellt ändamål” är industriarkitektur i sin enklaste form, korrugerad plåt.

1990-tal

I korsningen Sockenvägen–Gamla Tyresövägen fylldes hålet efter spårvägen igen, med utnyttjande av stadsplanen från 1923. Korsningens rumsbild, byggnadsvolymen och färgsättningen harmoniserar med 1920-talets tankar, men det saknas affärslokaler i bottenvåningen och fönstren är i 80-talsanda små. Byggnaden är sluten på ett sätt som planarkitekten inte avsett, flerfamiljshusen mot gatorna var tänkta som butikslägen.

En fastighet fanns fortfarande kvar helt obebyggd, Adeln 22, alias Statsrådsvägen 14. Tomten var och är avsedd för bebyggelse i två våningar i grupp eller enskilt. Byggnad ska, enligt planbestämmelserna, placeras enligt planen, ihopsittande med Adeln 15 och som en pendang till husen på andra sidan Kanslersvägen. Planen anger även att stadsbyggnadsnämnden må åsidosätta detta. Det omsorgsboende som uppförts på platsen frångår planen, är en mindre fristående byggnad, dock utformad för att passa in i 1920-talsmiljön.

2000-talet

Stockholm växer snabbast i Europa och varje ledig yta inventeras. 2005, 2007 och 2009 fastslås detaljplaner för Gamla Tyresövägen i Pungpinan och Kärrtorpsvägen vid bollplanen.

Den nedlagda bensinstationen i Pungpinan ersätts av ett halvcirkelformat modernistiskt bostadsrättshus. Det är en klar förbättring av miljön, och en god kontrast till omgivningens enkla 20-talsklassicism och 1960-talsmodernism. Fasadens svarta slamfärg ska göra huset mindre iögonfallande från Skogskyrkogården.

Utmed Gamla Tyresövägen åberopades stadsplanen från 1923 som anger Ö2, fristående eller kopplade hus i högst två våningar. Ändå ritade man en ny detaljplan som även innefattar motsatta sidan av Gamla Tyresövägen, och skapade två lokalgator. Husen är de för denna tid populära kedjehusen, här utformade med omsorg med anledning av närheten till världsarvet Skogskyrkogården. Fönstren är stora och saknar foder, fasaden är av trä och avfärgad med svart slamfärg.

Utmed Kärrtorpsvägen vid Kärrtorps bollplan, i en spretig skogsdunge pressades 15 stadsradhus in. Den gamla omklädningsbyggnaden i lättfunkis revs och en ny, väl utformad, byggdes bakom planen. ”Townhousen” är en arkitektprisad representant för den stadsmässiga förtätning som är i ropet under 2000-talet. Engelska trevånings radhus är den uppenbara förebilden.

Framtiden?

Infogandet av stadsradhusen vid Kärrtorps bollplan visar att även den minsta yta är stor nog att exploatera. Vi som bor här hoppas nog att de gröna delar som betecknas som park ska förbli gröna, men bebyggelsehistorien visar att nya tider föder nya behov och prioriteringar. Mark som ansågs olönsam att bebygga på 1920-talet kom att planläggas. Den natur som var otillgänglig förr kan nu nås enkelt med bil.

Uppdaterat 2013-12-23