Stadsplaner

Den första stadsplanen för föreningens område är från 1922. Den senaste detaljplanen är godkänd 2013. Den första vågens hus kom i början av 1920-talet i området söder om Sockenvägen. 1926 började husen i Pungpinan byggas, och fortsatte in på 30-talet.

Kriget kom emellan och på 1940-talet kompletterades kvarteren med enplanshus och hyreshus. På 50-talet tillkom hyreshusradhusen på Riksrådsvägen och på 1960-talet radhusen på Sekreterarbacken och Nämndemansbacken. Efter det gjordes sporadiska tillskott tills på 2000-talet då radhus klämdes in på outnyttjade randområden. Kartan visar när fastigheterna bebyggts.
Här är alla gällande planer sammanslagna.

Stadsplaner med sitt ursprung i idéerna om trädgårdsstaden

Sekelskiftets Stockholm

Stockholm fördubblade på 1880-talet sin folkmängd, vilket medförde bostadsbrist, bostadsspekulation och markspekulation. Järnvägen och spårvägen möjliggjorde en expansion långt utanför dåtidens Stockholm. På 1910-talet började man genomföra stadsbyggnadsidéer hämtade från England.

Trädgårdsstaden var en social revolution, den skulle bli ett självförsörjande samhälle utan enskilt markägande. Istället för att äga sin mark skulle man hyra den av staden med så kallade tomträttskontrakt. I Sverige kom trädgårdsstaden att bli en trädgårdsförstad, en kommunalt planerad variant av de redan vilt framväxande villaförstäderna.

Ambitionerna bakom de ursprungliga stadsplanerna

Stockholm köpte upp privat mark och började snabbt planera för de nya områdena. Tomträtt och styrt byggande var ambitionen. Stadsplanens ideal blev olika former av flerfamiljshus. Ytterst en mur av trevånings hyreshus. Innanför skulle radhus enligt engelsk modell och parhus placeras tillsammans med en stadspark och offentliga byggnader som skolor och kyrkor. Alla skulle ha en egen täppa.

I de tidiga planerna för Enskededalen och Skarpnäcks trädgårdsstad finns hyreshusmuren inritad. Eftersom det redan när Gamla Enskede (Enskede trädgårdsstad) byggdes på 1910-talet, enligt trädgårdsstadsidealen, var omöjligt att få folk att acceptera detta boende så omarbetades planerna och hyreshusen som kantat huvudgatorna togs bort och den mesta marken las ut för fastigheter för friliggande hus.

På nittonhundratjugotalet kom stilidealen i stället att hämta inspiration från den svenska småstaden med dess en eller två våningar höga hus mot en stadsgata och ett marknadstorg. Magnebergsvägen brukar ses som typexempel: husen ligger utmed gatan, entréer på sidan av husen, plank som binder ihop husen. Så skapade man ett offentligt rum på gatan och ett privat på tomten. Gaturummet utformades med viss omsorg. Träd planterades utmed trottoarerna, en sort för varje gata. Björk och alm visade sig mindre lyckat eftersom deras djupa rötter trängde in i avlopp och grunder. Alla de nyponbuskar som kantar vissa gator är en rest från krigstidens behov av inhemska matvaror.

De första planerna

I vårt område kan småstadstankarna ses i korsningen mellan Sockenvägen och Gamla Tyresövägen med de tvåvånings hyreshus som innehåller kommersiella lokaler. Vid spårvagnens vändplan vid dagens Talmansgränd ritades tvåvåninghus in. Där skulle butikslokaler omge en öppen plats, liksom i Kanslersvägens norra förlängning. Skarpnäcks trädgårdsstad visar dåtidens idé om att undvika fyrvägskorsningar. Man skulle ha en fond för varje gata och man skulle undvika den långa gatans tristess. Det finns bara ett renodlat fyrvägskors, Skattmästarvägen–Hagtornsvägen. Det lilla torget bakom Konsum visar fler exempel på stadsplaneidealet. Torget själv, tvåvåningshusen runt och gatorna som inte möts. Det hus som är byggt på 1920-talet är dessutom en hybrid mellan radhus och hyresfastighet.

Pungpinan

I Pungpinan, det första av staden organiserade självbyggarområdena, fanns inte mycket av trädgårdsstadsvisionerna kvar, utom trädgårdsmarken förstås, det var därför man byggde på åkern.  Det fanns en allmän plats (dagens leklund) men inga affärer inritade. Luckor i bebyggelsen användes som odlingsmark under kriget och fylldes så småningom, de sista på 1940-talet. Den tänkta radhusbebyggelsen utmed dåtidens nya Tyresöväg blev aldrig av. Det är denna stadsplan från 1926 man nu använt för att uppföra radhusen på Rönnapelvägen.

Ursprungligen hade man planerat nödbostäder i form av kolonistugor utan VA och el med gemensamma toaletter och gemensam tvättstuga. Skarpnäcks koloniområde byggdes dock som tänkt.

Senare stadsplaneideal

1930-talets rena funktionalism saknas helt. Depressionen bromsade utbyggnaden och många planerade flerfamiljshus byggdes aldrig. På fyrtiotalet fylldes därför luckor ut med småhus, och Kanslersvägens tänkta pampiga fond blev ett äldreboende (Hemgården), med funktionalistiskt utslängda huslimpor. En styggelse mot den ursprungliga stadsplanen.

När Kärrtorp byggdes kring 1950 tog arkitekten upp idén med en mur mot omvärlden. Vid Riksrådsvägens förlängning upp i skogen i början av femtiotalet återanvänds samma tanke. Hyresradhusen vänder ryggen mot den gamla trädgårdsstaden och mot skogen och vänder sina entréer in mot gemensamma grönområden. 1920-talets radhusidéer lanserades på nytt, nu som hyresrätter på initiativ av Radhusutredningen, med barnfamiljernas behov i centrum. Rest av funktionalismens ideal är trafiksepareringen.

Nämndemansbackens självbyggarområde, byggt i början på 1960-talet, visar i hög grad tanken med muren mot omvärlden och trafikseparering. Planen skiljer sig från 20-talets tänkande, då man undvek de bergiga partierna. Odlingsmarken var inte längre viktig.

Sekreterarbacken utnyttjar sina naturliga förutsättningar. Placeringen i en solvänd bergssluttning har utnyttjats till en radhusbebyggd åskådarläktare ovanför Skarpnäcksfältet.

I de senaste förtätningarna har man återgått till den stadsliknande bebyggelse som ratades på 20-talet. Skarpnäcks trädgårdsstad anses inte längre ligga på landet.

Detta material är sammanställt av Jan Gustavsson till föreningens 80-årsskrift

Appendix

På 1980-talet revs spårvagnshallen vid Sockenvägen och ersattes av ett flerfamiljskomplex, bostadsrätter i HSB-regi. Om det fanns en tanke bakom så var det kanske att man ville hålla nere insatserna i boendet och få ett större tillskott av underlag för handel och kommunikationer.

Skarpnäcks Trädgårdsstad verkade färdigbyggt. Först på 2000-talet, när bostadsbristen i Stockholm åter började bli smärtsam fick tjänstemän och bostads-/byggbolag uppmaning att dammsuga stadens mark och komma med förslag till ”fill-in”. Stockholms översiktsplan ÖP 99 har strategin att bygga stan inåt. Tiden för att bygga friliggande enfamiljshus inom stadens gränser var förbi, servicen hade under många år utarmats i förorternas små, lokala centra. Kärrtorp förtätades med flerfamiljshus och föreningens område bidrog med sina första strån till denna stack. I en liten skogsdunge vid Kärrtorps bollplan, där ingen kunde tro att det fick plats någonting planerades stadsradhus i tre våningar in. Husen vid Sophie Sagers gata, färdiga 2011 fick pris som Årets Stockholmsbyggnad 2012.

 

Ungefär samtidigt planlades platsen för den nedlagda bensinstationen i Pungpinan, som utnyttjades väl med ett ringformat radhus, avfärgat med svart för att inte synas alltför mycket från världsarvet Skogskyrkogården. Tidens vurm för stora fönsterpartier sätter sin prägel på den sammanhållna byggnaden, och samma ideal syns i den något senare uppförda kedjehuslängan utmed Gamla Tyresövägen i Pungpinan. Stora fönster och den svarta slamfärgen som bara arkitekter verkar älska. Här kunde staden utnyttja sin stadsplan från 1926 som aldrig blivit genomförd. Den angav byggnadshöjd två våningar och täckte praktiskt nog in även motsatta sidan av Gamla Tyresövägen. Husen på denna smala remsa intill koloniområdet har en något modestare utformning, men även dessa med dämpad färgskala i svart och naturträ (som kommer att gråna) på grund av närheten till Världsarvet.

Uppdaterat 2014-01-10